U.S. Department of Justice Washington, D.C. 20530

Gå tillbaka till innehållsförteckningen Tillbaka till DOJ:s hemsida

Rapportering till den biträdande justitieministern om händelserna i Waco, Texas
28 februari till 19 april 1993

VII. Barnmisshandel

A. Inledning

En av de frågor som fick viss uppmärksamhet i kongressen och medierna i efterdyningarna av dödläget gällde påståenden om tidigare och pågående fysisk och sexuell misshandel av barn inne på området, och i vilken utsträckning dessa påståenden påverkade justitieministerns beslut att godkänna tårgasinsatsen. Denna utredning har fastställt följande: 1. Historiska bevis tyder på att Koresh hade ägnat sig åt fysisk och sexuell misshandel av barn under en lång tidsperiod före ATF:s skottlossning den 28 februari. Dessa bevis var otillräckliga för att fastställa sannolika skäl för att åtala eller bevis bortom rimligt tvivel för att fälla, men de var tillräckliga för att vara relevanta för beslutsfattandet om den föreslagna planen med tårgas. De historiska bevisen diskuteras närmare nedan. 2. Det fanns inga direkta bevis som tydde på att Koresh ägnade sig åt fysiska eller sexuella övergrepp mot barn under stilleståndet. Med tanke på att Koresh hade blivit skjuten och skadad den 28 februari saknade han förmodligen den fysiska förmågan att fortsätta sina övergrepp. Det fanns dock bevis för att de sanitära förhållandena inne på området, som var primitiva till att börja med, hade försämrats avsevärt under stilleståndet. Det var i bästa fall ohälsosamt och i värsta fall potentiellt livsfarligt för barnen att fortsätta och tvingas leva i en sådan miljö. 3. FBI överdrev inte frågan om barnmisshandel när man presenterade alternativet med tårgas för justitieministern. FBI försökte inte ”sälja” tårgasplanen till justitieministern som ett sätt att rädda barnen. Även om en av FBI-företrädarna gjorde en felaktig uppgift om att Koresh fortsatte att slå barnen under dödläget, påverkade den felaktiga uppgiften inte justitieministerns beslut på ett väsentligt sätt. Faktum är att FBI praktiskt taget inte nämnde något om barnmisshandel i sin första briefingbok till justitieministern. I den slutliga informationsboken, som utarbetades helgen före den 19 april, inkluderade FBI de historiska bevisen för barnmisshandel och angav inte på något sätt att man hade några bevis för fortsatt misshandel. 4. Frågan om barnmisshandel utgjorde endast en av många faktorer som påverkade justitieministern i hennes beslut att godkänna tårgasplanen. Ingen enskild faktor var avgörande. Justitieministern påverkades mer av andra viktiga frågor, såsom svårigheten att upprätthålla områdessäkerheten vid anläggningen, den enhälliga slutsatsen från förhandlarna och experterna att Koresh inte skulle komma ut, davidiernas rikliga mat- och vattenförsörjning, de försämrade sanitära förhållandena inne i anläggningen, de säkerhetsåtgärder som ingick i planen för tårgas och den enhälliga överenskommelsen från hennes främsta rådgivare i justitiedepartementet och FBI om att planen för tårgas utgjorde det enda genomförbara alternativet som återstod för regeringen. I slutändan spelade det ingen roll om barnen utsattes för samtida övergrepp eller inte, eftersom miljön inne i anläggningen var outhärdlig för barnen i vilket fall som helst.

B. Bevis för historiska sexuella och fysiska övergrepp mot barn

1. Sexuella övergrepp Rykten om Koreshs sexuella aktiviteter med flickor fanns i flera år före ATF:s razzia. Före detta medlemmar av sammanslutningen berättade historier om Koreshs påstådda praxis att ha sex med flickor så unga som tolv år. Bevisen tydde på att Koresh hade ”fruar” som var i mitten av tonåren, att Koresh berättade detaljerade och olämpliga sexuella historier inför barnen under sina bibelstudier och att Koresh lärde de unga flickorna att det var ett privilegium för dem att bli tillräckligt gamla (dvs. nå puberteten) för att ha sex med honom. En före detta medlem av föreningen beskrev hur Koresh uppfann teologiska rättfärdiganden för sina sexuella begär, oavsett om det handlade om att ha sex med unga flickor eller med andra mäns vuxna fruar. Enligt uppgifter till FBI var minst två minderåriga flickor ”fruar” till Koresh vid tiden för stilleståndet. Nedan följer utdrag ur material som sammanställdes av FBI under skottlossningen och som ger exempel på Koreshs historiska (dvs, a) Från ATF:s affidavit till stöd för arresteringen av Koresh Från ATF:s specialagent Aguileras intervju med Jeannine Bunds, tidigare boende på området, som ingår i agent Aguileras affidavit till stöd för arresteringsordern för Koresh, den 25 februari 1993: ”Ms Bunds berättade också för mig att Howell hade blivit far till minst femton (15) barn med olika kvinnor och unga flickor på området. Några av flickorna som hade fått barn av Howell var så unga som 12 år. Hon hade personligen fött sju (7) av dessa barn. Enligt Bunds ogiltigförklarar Howell alla äktenskap för par som ansluter sig till hans sekt. Han har sedan exklusiv sexuell tillgång till kvinnorna. Han har också, enligt Bunds, regelbundna sexuella förbindelser med unga flickor där. Flickornas ålder är från elva (11) år till vuxen ålder.” b) Från en intervju med en socialarbetare från Texas Joyce Sparks, chef för utredningar inom Children’s Protective Services i Waco, intervjuade en ung flicka, som tidigare bodde i ett hem, den 22 februari 1993: ”Hon gick med i sekten när hon var ungefär tre eller fyra år gammal. . . Vi frågade henne om hon kunde komma på någon anledning till att något av barnen på anläggningen inte skulle vara säkert, och när vi kom in i diskussionen tog hon upp frågan om sexuella övergrepp. Hon beskrev sig själv som speciell och behandlades annorlunda än andra barn. Hon talade om att hon tillbringade tid ensam med David och även om detta var ”skrämmande” kände hon sig ”privilegierad”. Hon förklarade för oss att vid ett tillfälle, när hon var tio år gammal, lämnade hennes mamma henne i ett motellrum med David Koresh. Han låg i sängen och han sa åt henne att komma över till honom. Hon gick in i sängen. David hade inga byxor på sig. Han tog av henne trosorna och rörde vid henne och lade sig sedan ovanpå henne . . . Vi pratade om hur hon kände sig när detta hände och hon svarade . . . . ”Rädd. På frågan om vad hon kände mer svarade hon . . . . ”privilegierad”. På frågan om vad David skulle göra om han visste att hon berättade detta för oss, rullade hon med ögonen och sa . . . ”Jag skulle inte ens vilja tänka på det. Vi frågade om hon kände till några andra flickor som hade upplevt detta och hon svarade ja. Hon berättade att hon kände till Michelle Jones. När vi frågade hur hon visste detta förklarade hon att David hade talat om att ha sex med Michelle när hon var fjorton år. Han berättade i ett bibelstudium en gång hur det var när han hade sex med Michelle”. Michelle Jones dog i anläggningen den 19 april 1993. c) Från 1990 års intyg från den före detta Davidianen Ian Manning: ”Jag fick veta att Vernon låg med Michelle Jones, som för närvarande är femton år gammal. . . Jag har sett Aisha Gyarfas komma ut från olika rum tillsammans med Vernon där han sov den natten. Vernon skryter om att han har legat med henne. Hon är nu bara fjorton år gammal.” Aisha Gyarfas dog på anläggningen den 19 april 1993. d) Från 1990 års intyg från den före detta Davidianen Alison Manning: ”Vernon hävdar att han har tillåtelse från Gud att ha mer än en hustru och även om han juridiskt sett är gift med en kvinna (Rachel Olivia Jones) har han sexuella relationer . Vernon har också diskuterat sina relationer med Aisha Gyarfas (en australiensisk flicka på fjorton år) och har uppgett att vid deras första sexuella möte slog hennes hjärta så snabbt och hårt att han kunde höra det. När de väl blev hans nya ”hustru” var dessa flickor involverade i fortsatta relationer med Vernon och togs då och då in i hans sovrum för att tillbringa kvällen med honom.” e) Från FBI-agentens intervju med Dr. Bruce Perry ”Dr Perry: Koresh hade ett speciellt förhållande till kvinnorna genom vilket han kunde ’se ljuset’ i alla sorters kvinnor, kvinnor som till och med var flickor, och han hade tydligen sex med … flickor som var så unga som tio år. . . Dr. Perry: Dessa flickor , ingen av dem – jag tror inte att någon av dem faktiskt hade samlag med honom. Jag tror att många av dem var närvarande när det talades om olämpliga sexuella saker. Jag tror att de var närvarande när — jag tror att det är högst troligt att han var inblandad i något slags sexuellt beteende. . . . Jag tror inte att det var samlag, men jag tror att det var något sexuellt. Hon erkände för dig att hon tycker att det är okej för flickor att ha sex. f) Utdrag från förhandlingsband, 14-15 april 1993

Schneider: Det är inte rätt och det händer inte.

FBI: Nå, var det med en fjortonåring?

Schneider: Fjortonåring? Vad kan jag säga, det är sant.

FBI: Ja, okej, och —

Schneider: Vad kan jag säga?

FBI: En fjortonåring är inte en samtyckande vuxen, det vet du.

Schneider: Jag vet inte vad jag ska säga: Jag har inte sagt det. De är inte vuxna än.

Schneider: Jag var inte ens här. Detta var med Rachel Jones.

FBI: Det är våldtäkt. Det är våldtäkt mot barn. Du vet det och jag vet

Schneider: Föräldrarna gav sitt samtycke innan det ens hände.

FBI: Åh, föräldrarna kan ge sitt samtycke för ett barn, eller hur?

Schneider: Det är i alla fall vad jag har hört. Detta är vad jag har fått höra.

g) Yttrande från rättspsykiatrikern Dr Park Dietz: ”Jag tror inte att förhandlingar i god tro kommer att lösa situationen som den ser ut nu. Om allting fortsätter som det har gjort förväntar jag mig följande: . . . . — Koresh kan fortsätta att göra sexuellt bruk av alla kvinnliga barn som är kvar där inne. — Möjligheten för de barn som är kvar där inne att någonsin leva ett normalt liv kommer att bli alltmer avlägsen.” 2. Fysisk misshandel a) Från Dr. Bruce Perrys rapport av den 26 mars 1993 Som diskuterats ovan fick Dr. Perry veta av de barn som hade kommit ut ur anläggningen att barnen hade utsatts för hård disciplin från mycket ung ålder. Enligt hans rapport av den 26 mars 1993: … dessa barn hade ett antal strikta beteendemässiga och verbala förbud. Överträdelser av dessa resulterade i bestraffningar, ibland hårda. Dessa barn förväntade sig till exempel att bli slagna när de spillde. Disciplinen innebar ofta att de blev slagna med det som dessa barn kallade ”hjälparen”. Hjälparen låter som en träpaddla, vissa barn har rapporterat att den är avbruten från en åra, andra barn har betecknat den som en risröra. I vilket fall som helst är det någon variant av en träsked. Andra former av disciplinering innefattade begränsningar av mat, ibland under en dag. . . . Dessa barn har disciplinerats fysiskt, uppenbarligen från mycket ung ålder.” b) Från Ian Mannings intyg från 1990: ”Jag har sett Vernon bestraffa sin son Cyrus kraftfullt och ungefärligt. 5 år gammal med hjälp av en träpaddle på hans ,rumpa och slog honom upprepade gånger. ”Jag har sett Vernon uppmuntra mödrar till spädbarn att slå sina barn från åtta månader och framåt med hjälp av en träpaddla som appliceras upprepade gånger på spädbarnens skinkor.” c) Från Allison Mannings intyg från 1990 ”Vernon lär ut en mycket hård metod för att disciplinera barn som börjar vid åtta månader (i vissa fall mycket tidigare) och som innebär att man bara en gång informerar barnet om att man ogillar dess beteende, och om detta dåliga beteende upprepas ska de smiskas med en träsked eller paddel. Detta sker ofta mer än en gång, dvs. om barnet inte slutar gråta efter att ha fått smisk, får det smisk igen. Detta görs med stor kraft, t.ex. en gång fick ett barn smisk framför mig, och kraften när paddeln sänktes ner på barnets rumpa räckte för att jag skulle känna hur brisen blåste mot mitt ansikte. Barnet som fick smisk var ungefär arton månader gammalt. Ofta fick barnen allvarliga blåmärken på rumpan eller låren, och dessa disciplinära metoder avtar inte – de fortsätter med full kraft. Dessa metoder initieras av Vernon Howell och de utförs i sin tur av mer nitiska anhängare efter att de blivit övertygade om att detta är det enda sättet att göra det på.” d) Från 1990 års intyg från den före detta Davidianen Michelle Tom ”Vid ett tillfälle smiskade Vernon min dotter i fyrtio minuter för att hon inte satt i hans knä. Hon var åtta månader gammal vid den tidpunkten. Hennes rumpa var svårt blåslagen och han fick hennes rumpa att blöda av att ha smiskat henne så mycket. Vernon utförde detta övergrepp på mitt barn inför ett rum fullt av människor, varför jag försökte hålla henne borta från honom så mycket jag kunde. Nästan varje gång han såg henne gav han henne smisk. . . Vernon sade till mig och en annan kvinna att om han någonsin såg oss ge våra barn en napp (eller napp som de kallas i USA) att han skulle döda barnen genom att slå dem mot en vägg.” 3. Omständliga bevis för pågående övergrepp under stilleståndet Som nämnts ovan fanns det inga direkta bevis som visade att några barn utsattes för vare sig sexuella eller fysiska övergrepp under tidsperioden 28 februari-19 april. Det fanns dock indicier som tydde på att barnen levde i en miljö som försämrades och att utsikterna till sexuella eller fysiska övergrepp var sannolika när dödläget fortsatte. 4. Offentliga uttalanden om barnmisshandel efter dödläget Som nämnts gjorde justitieministern efter branden den 19 april 1993 flera tv-framträdanden, där hon uppgav att en av de faktorer som hade påverkat hennes beslut att godkänna planen för tårgas var hennes övertygelse om att barnmisshandel förekom i samma ögonblick på området. Nästa dag, den 20 april, framträdde den dåvarande direktören Sessions i TV och uppgav korrekt att FBI inte hade tagit fram några direkta bevis för att barn skulle ha blivit misshandlade samtidigt. Efter direktör Sessions uttalanden begärde justitieministern att alla tillgängliga bevis om barnmisshandel skulle samlas in. Detta projekt slutfördes under de följande dagarna. Justitieministern insåg att hon hade gjort ett felaktigt uttalande. Hon korrigerade det under sitt vittnesmål den 28 april 1993 inför representanthusets justitieutskott, under vilket hon betonade att de bevis för fysiska och sexuella övergrepp mot barn som regeringen förfogade över gällde aktiviteter inom området före dödläget.

Fortsätt… VIII. Andra brottsbekämpande organisationers roll->