FAQ

Q. Säger du att alla som hamnar i missbruk blev traumatiserade eller misshandlade i barndomen?
A. Nej, det gör jag inte; jag säger att alla missbruk kommer från en känslomässig förlust och existerar för att lindra den smärta som följer av den förlusten. Trauma och missbruk, så som vi definierar dem, är förvisso säkra källor till förlust, men de är långt ifrån de enda. Det mänskliga späd- och småbarnet är en mycket sårbar varelse, och känslomässiga påfrestningar av alla slag i uppfostringsmiljön kan skapa långvariga sår i psyket som en person senare kommer att försöka lindra eller döva med hjälp av ett beroendeframkallande beteende. Förutom saker som händer som inte borde hända, som misshandel, finns det saker som (utvecklingsmässigt sett) borde hända men som inte händer. Till exempel kan en ihållande känsla av känslomässigt avståndstagande från föräldrafiguren – vilket ofta kan inträffa när föräldern är överdrivet stressad eller upptagen under en längre tid – ha denna typ av påverkan, särskilt om barnet av naturen är mycket känsligt. I ett stressat samhälle som vårt, med färre och färre stödresurser för föräldrar, blir detta allt vanligare.

Så många av oss, oavsett om vi blev akut traumatiserade eller utsattes för extrema motgångar som barn eller inte, har den här typen av kvardröjande utmaningar att brottas med. Vi kan och bör vara tacksamma för att det inte var värre, men vi bör inte bortse från eller minimera den smärta vi bär med oss från barndomen, även om den inte berodde på allvarlig försummelse eller misshandel.

Q. Säger du att ditt eget beroende av att handla klassisk musik är lika illa som någon annans heroin- eller kokainberoende?
A. För det första skulle jag inte uttrycka det i termer av ”bra” och ”dåligt”, som kan ha den typ av moraliska konnotationer som jag anser vara oanvändbara när man talar om beroende. Jag skriver i boken att mitt missbruk ”har vita handskar” jämfört med de problem som mina patienter lever med. Det vill säga att ett missbruk som mitt sannolikt kommer att få mycket mildare konsekvenser för min fysiska hälsa, mina relationer och min sociala status än någon annans beroende av crack, till exempel. Jag skulle inte vilja byta plats med någon av de personer som jag har behandlat i Downtown Eastside – deras liv har varit mycket hårdare och otrevligare än mitt, och de har haft mycket färre alternativ till sitt förfogande, i stort sett.

Jag placerar dock mitt beroende på samma kontinuum som deras, och det är viktigt eftersom jag är fast övertygad om – och den vetenskapliga forskningen stödjer detta – att det egentligen bara finns en beroendeprocess. Missbruk skiljer sig från varandra endast genom grader av svårighetsgrad, som uppenbarligen är knutna till socioekonomiska faktorer och personlig historia. Och alla beroenden har förmågan att växa till en dynamik som kan orsaka förödelse i någons liv, i självkänslan, i relationerna och så vidare. Det faktum att vissa beroenden är illa sedda och kriminaliserade i vårt samhälle (t.ex. hårda droger), medan andra mer eller mindre tolereras (t.ex. alkoholism, tobaksrökning) och ytterligare andra uppmuntras eller belönas (t.ex. arbetsnarkomani, strävan efter makt eller rikedom) – det är en ganska godtycklig uppsättning normer som har mer att göra med vår kulturs självbedrägerier än med sanningen om beroendet som sådant.

Så även om skillnaderna mellan mig och mina patienter är uppenbara har jag valt att fokusera på likheterna – den tvångsmässiga upptagenheten, de negativa konsekvenserna, återfallen, rationaliseringen, känslan av gnagande tomhet i kärnan av missbrukarens livsupplevelse – för att göra denna poäng om missbruksprocessen, som ingen av oss kan hävda att vi är immuna mot.

Q. Finns det några ”bra” beroenden?
A. Återigen vill jag helst inte tala i termer av ”bra” eller ”dåligt”, men om man med ”bra” menar positivt, hälsosamt, närande, så skulle jag säga att om det är bra så är det förmodligen en passion och inte ett beroende. Passioner kan vara mycket tids- och energikrävande, men de ger också näring åt din själ, din känsla av att vara levande, din känsla av helhet som person. Beroenden ger en flyktig njutning eller tillfredsställelse, men gör dig aldrig nöjd. Samma aktivitet kan vara en passion för en person och ett beroende för en annan. En person kan vara en vinentusiast som njuter av de raffinerade njutningar som drycken har att erbjuda, medan en annan persons ”kärlek” till vin döljer en rädsla för sitt eget sinne i nyktert tillstånd.

För att ta ett exempel som inte är en substans kan en person som brinner för social aktivism arbeta outtröttligt för en sak, medan hennes kollega kan ha ett arbetsnarkomaniskt förhållande till samma aktivitet. Allt beror på med vilken energi man bedriver aktiviteten och vad som händer när aktiviteten tar slut. Det kan finnas en nedstämdhet efter en stor händelse, men känner personen en känsla av grundläggande värde i frånvaron av adrenalinet och de långa arbetsdagarna? Hittar hon tröst i andra delar av sitt liv? Eller blir hon irriterad, rastlös och mindre bekväm med människorna i sitt liv?

Aktiviteten eller känslan som man är beroende av kan i sig själv anses vara positiv eller lovvärd, men beroendeenergin förvandlar alltid en ”bra” sak till en skadlig. I slutändan handlar det inte om föremålet för beroendet, utan om det förhållande man har till det.

Q. Hur är det med andlighet och missbruk? Måste jag tro på en ”högre makt” för att bli frisk?
A. När jag talar om andlighet menar jag inte något särskilt trossystem så mycket som en medvetenhet om att ens sinne och personlighet, genom vilka man har kommit att betrakta och bearbeta världen, är betingade och begränsade av erfarenhet – och att det finns mer än så i den man är. Att ansluta sig till en ”högre makt” kan bara innebära att man ansluter sig till sin egen känsla av att vara, den medvetenhet som är mer expansiv och universell än den vanliga strömmen av tankar, känslor, minnen och associationer som hittills har ”definierat” en som det ena eller det andra. Du behöver inte ”tro” på någonting för att göra den kopplingen – du kanske bara behöver ge upp tron att du är alldeles ensam, att du redan känner dig själv, att det inte finns något hopp osv.

Om andlig tro skrämmer dig, så tro inte; öppna dig i stället för möjligheten att du skulle kunna uppleva dig själv och ditt liv på ett annat, hälsosammare sätt – att hur svårt det än har varit hittills, så är det inte nödvändigtvis så”, som sången säger. Men det är också mycket hjälpsamt och helande om du kan komma till insikt om att du inte är ensam, att det finns något större inom och utom dig att förbinda dig med än ditt vanliga vardagssinne, oavsett om du ser det som naturen, eller medkännande mänsklighet, eller en ”högre makt”.

Det är också värt att komma ihåg att även andligt arbete kan bli beroendeframkallande, särskilt om man knyter an till de religiösa praktiker eller institutioner som det är inrymt i, eller till de trossystem som är förknippade med dem. Allt som egot kan fästa sig vid och säga ”Aha, nu har jag hittat svaret!” kommer sannolikt att ge näring åt beroendeframkallande tendenser, även om det uttalade syftet är att röra sig bort från dessa tendenser. Kom ihåg den gamla andliga visdomen att ”ett finger som pekar på månen är inte själva månen” – fokusera på din egen resa, din egen erfarenhet, och inte på den särskilda metod eller det särskilda system som du har valt för att hjälpa dig på vägen.