Och även om den första rapporterade användningen av väte tycks vara Antoine Lavoisier (1743-1794), som lät marsvin andas väte, brukar den första användningen av denna gas vid dykning tillskrivas den svenske ingenjören Arne Zetterström 1945.

Zetterström visade att väte var fullt användbart på stora djup. Efter ett fel i användningen av ytutrustningen dog han under ett demonstrationsdyk. Undersökningen av vätgas återupptogs inte förrän flera år senare av Förenta staternas flotta och Compagnie maritime d’expertises (Comex), till en början under deras Hydra I- och Hydra II-experiment 1968 och 1969. Comex utvecklade därefter förfaranden som gör det möjligt att dyka på 500-700 meters djup med inandning av gasblandningar baserade på väte, kallade hydrox (väte-oxygen) eller hydreliox (väte-helium-oxygen).

MinnesdykningarRedigera

I juli 2012, efter ungefär ett års förberedelser och planering, utförde medlemmar av Svenska Historiska Dykarsällskapet och Kungliga Tekniska Högskolans dykklubb en serie hydroxdykningar till minne av Arne Zetterström, som omkom av en olyckshändelse under uppstigningen från sitt rekorddyk med hydrox i augusti 1945. Minnesdykningarna utfördes med samma andningsblandning av 96 % väte och 4 % syre som Zetterström utvecklade och testade på 1940-talet. Dykningarna gjordes till ett djup av 40 meter (130 fot), precis tillräckligt djupt för att kunna använda den syrefattiga gasblandningen. Projektledaren Ola Lindh kommenterade att för att upprepa Zetterströms rekord skulle teamet behöva göra ett dyk till 160 meter (520 fot), och även i dag anses ett dyk till det djupet vara extremt.